Melody Gardot. Rösten är hemligheten.

Jazzmys för höstmörkret

Melody Gardot skapar jazzigt gemyt för höstrusket, medan Mikas andra album mest är påfrestande, trots ett par bra spår, tycker Vertex recensenter.

EN RÖST LEN SOM
CHOKLADTRYFFEL

Bara dagar efter sitt framträdande i SVT:s talkshow Skavlan dånade Melody Gardot rakt in på en fjärde plats på den svenska Albumlistan med sitt andra album My One and Only Thrill (Verve/Universal). De elva spåren på albumet spänner över lika många känslolägen. Från den bluesigt melankoliska Wicked Ride, via den mer loungebetonade Goodnite, till det lättsamt jazziga spåret "Baby I'm a Fool". Baby I'm a Fool är singeln som har förtrollat musikläggare på landets radiostationer och vi hör jazz spelas på P3, vilket säger en del om Melody Gardots storhet. I den innerliga, känslosamma och intima musiken är det ändå rösten som är utmärkande. Med den – len som fylligaste chokladtryffeln, med ett klangdjup likt Monica Zetterlund – skapar hon gemyt i höstrusket. Någon sa jazzmys. Det är precis vad det är.

MEST PÅFRESTANDE
– MEN RADIOVÄNLIGT

Beirutbritten Mika nådde för 2 år sedan stor framgång med sitt debutalbum och spelades om och om igen på radion. Nu släpps hans andra album The Boy Who Knew Too Much [Casablanca/Universal]. Tyvärr är den Freddie Mercury-inspirerade artisten mer tilltalande än musiken. Han excentriska Scissor Sisters-stuk är beundransvärt men stor del av skivan är mest irriterande. Trots något mer allvar än debuten är det fortfarande guldkonfetti och tuggummi-stämmning kring Mika. Finstämda rnb-spåret "By the time" låter som Imogen Heap och "One Foot Boy" är onekligen härlig. Mestadels är ändå skivan påfrestande men flera låtar, som jobbiga "Good Gone Girl", kommer säkert spelas slitna på radion ändå.

CHARLOTTE HÖGBERG

Kommentarer (0)