Personligen tycker jag att det här är årets album. Bretts tidigare solosläpp har varit ojämna och inte alls levt upp till förväntningarna. Men här har ambitionsnivån höjts avsevärt. Med inspiration från Gustavo Santanellas soundtracks (Babel, Brokeback Mountain) och Talk Talks senare plattor (Spirit Of Eden) så har Brett hittat en ny ljudbild framåt som han kämpade rätt hårt med och misslyckades rätt fatalt med på Suedes två sista album (Head Music och A New Morning).

Producenten Leo Abrahams har tillsammans med Brett lyft in alla möjliga blåsinstrument i ljudbilden som man sällan eller aldrig hör inom populärmusiken och tankarna går osökt till Scott Walkers ambition att ta pop till nya nivåer snarare än att hitta den gyllene standarden för en radiohit.

Man kan tycka vad man vill om den här plattan men lyssna gärna på den innan du skriver en recension Anders. Det framgår rätt tydligt att du inte ens bemödat dig med det när du inte får till låttitlarna på en enda sång du nämner. "The Haunted" heter faktiskt "The Hunted" och "Frozen Widows" finns det ingen låt som heter alls. Du kanske tänker på "Frozen Roads" eller "Pretty Widows"? Pinsamt oseriös recension av en mycket ambitiös platta.

Det här är ingen skiva för gamla Suede-fans utan snarare en möjlighet för Scott Walker, David Sylvian och Talk Talk fans att upptäcka en ny soloartist som tidigare var med i boybandet Suede.