Hästpojken. En oförutsägbar liten grupp.

Hjärtat bultar mitt på scenen

Det finns något med Hästpojkens nya platta som inte går att slita sig ifrån, tycker Vertex recent.

”Inget och allt är förändrat.” Så skriver bandet själva i pressreleasen till Hästpojkens andra album ”Från där jag ropar” [King Island/Nordisk Film]. Sannare ord har sällan skrivits. Från den skräniga debuten ”Caligula” där punken och den smutsiga ljudbilden ständigt närvarade är det nu mer välkammat och städat i produktionen. Från punk till pop, från dekadens till ljus i tunneln och från debut till uppföljare.

MYCKET HAR FÖRÄNDRATS. Ändå finns själen från ”Caligula” där. För Martin Elisson blåser fortfarande pannluggen ur ögonen på vilken indierockare som helst och sätter själv sin prägel på Hästpojken som band. Det spelar ingen roll att bandmedlemmar försvinner och nya gör entré. Likt Broder Daniel kan de flesta bytas ut så länge hjärtat fortfarande slår i mitten av scenen.

Det spelar ingen roll att den fantastiska ”Gitarrer & bas, trummor & hat” flirtar mer med en schlagerballad än med Ebba Grön eller Docent Död. Det finns något med hela ”Från där jag ropar” som inte går att slita sig från.

KANSKE ÄR DET INTE SÅ MYCKET MUSIKEN Kanske är det inte så mycket musiken i sig som den oförutsägbarhet som präglar Hästpojkens musik. Visst saknar jag en ”Shane MacGowan” som omkullkastar allt i ett svep, men det kanske beror mer på min Bad Cash Quartet-abstinens som aldrig kommer stillas än något annat. Skivan är bra, rent av mycket bra, och mer ska man inte begära.

ANDERS SAMUELSSON

Lyssna på MySpace
Hästpojkens blogg

Kommentarer (0)