Daniel Gilbert. Söker sin musikaliska identitet.

Ett riktigt framtidslöfte

Daniel Gilbert gör exakt vad han vill på sin debutplatta – och här och där blir det riktigt bra, tycker Vertex recensent.

Med ett CV som skulle bräcka de flesta artister i Sverige har förväntningarna skruvats upp till max inför Daniel Gilberts solodebut ”New African Sports, Soul, Café, Club no #1” [Dolores/EMI]. Men för den som förväntar sig euforisk pop á la Håkan Hellström eller en förlängning av Broder Daniels outsider-rock kommer besvikelsen troligtvis bli påtaglig.

När jag lyssnar på skivan känns det helt självklart att debutplattan skulle låta precis så här. Ett trevande försök till en egen musikalisk identitet. Det låter stundtals osäkert, som om Gilbert vandrar på tunn is som hela tiden är på väg att spricka och de riktiga urladdningarna hålls tillbaka när de ska explodera på allvar.

MEN HAR MAN, SOM DANIEL GILBERT, delat scen med låtskrivare som Håkan Hellström och Henrik Berggren borde en sak präntats in, djupt inne i den musikaliska ryggmärgen: Gör vad fan du vill, bara det är ditt eget. Och det är precis vad Gilbert gör i form av en skiva som han i intervjuer säger sig ha burit på under en längre tid.

Tonsäkerheten och det engelska uttalet lämnar, i teknisk mening, mycket att önska. Istället har vi i ”New African…” fått ett fiktivt barn, framavlat av Timo Räisänen, Pete Doherty och de finska hjältarna 22-Pistepirkko. En pop-genetisk kombination som blir som bäst i de smärtsamt vackra ”The damned citylights” och ”Borderline” och som lovar gott inför framtiden.

ANDERS SAMUELSSON

Lyssna på MySpace

Kommentarer (0)