N Y A  S K I V O R:

Danko Jones överraskar
och Cat Power är sin egen

DOV, VACKER OCH SJÄLFULL. Madrugada – gryning på spanska – är ett omskrivet norskt rockband. Men inte enbart för den själfulla musikens skull. Gitarristen och låtskrivaren Robert Burås blev funnen död i sin lägenhet i fjol. Då hans partier redan var inspelade väljer bandet nu att ge ut det femte – och förmodligen sista – albumet Madrugada [Malabar/EMI]. Det är nio spår, varje med ett slags speciell signatur, eller idé. Det är dovt, vackert, drömskt. Må Burås vila i frid. ANDERS LIDSTRÖM

DANKO JONES GÅR MOT ETT GENOMBROTT. Danko Jones kan ju sjunga – på riktigt. Och även skriva känsliga popmelodier. Nya vaxet Never too loud [Bad Taste] är fullt av överraskningar. Falsettsång, mindre svett, mer låtskrivarfiness. Spartansk ljdubild, fast fylld av harmonier. Egentligen är den textuella mytbildningen det enda kvarvarande elementet. Danko Jones närmar sig det kommersiella genombrottet. ANDERS LIDSTRÖM

Nicolai Dunger.

FINGERTOPPSKÄNSLA FÖR MELODIER. Efter akustiskt avskalade Rösten och herren och avstickarna under namnet A Taste of Ra tar Nicolai Dunger på sig aftonklädsel och glider in i de fina salongerna. Kristallkronan på skivkonvolutet ger en målande beskrivning av inriktningen denna gång. Nicollide and the Carmic Retribution [Dolores/emi] bjuder på ett filmepos i tre akter innehållandes stråksektioner och finstämt blås, de flesta skönt lunkande med en Dunger som bryter in med försiktigt viskande röst. På sina ställen märks också till exempel såg, leksakspiano och vibrafon. Låtarna blir symfoniska till sin karaktär och Dungers utmärkande fingertoppskänsla för melodier bär fint upp dem. FRIDA ROSENSTRÖM

MAGNETIC FIELDS GOES JESUS AND MARY CHAIN. Distortion [Nonesuch/Warner] är en minst sagt passande titel för The Magnetic Fields senaste tillskott, deras åttonde i ordningen. Distade, svajiga gitarrer, stora ekon (som om de vore ensamma i världens största replokal) à la Jesus and Mary Chain och skramliga trummor, om än på låg volym, skapar en ny ljudbild. Instinktivt blir jag nästan lite sur på Stephin Merritt, men krafsar man bort det värsta rasslet finns allt ändå där; melodierna och texterna som fortsätter skapa sina egna små universum. Det handlar om en nunna som drömmer om en Playboy-karriär, om hatade tjejer från Kalifornien och om invaderande mistlar som väcker jobbiga minnen. Ofta låter det snubblande likt Jens Lekman (eller kanske tvärtom, att Lekman liknar Magnetic Fields). Nästa gång får dock Merritt gärna hoppa över omvägarna och istället styra in direkt på den klassiska popfåran. FRIDA ROSENSTRÖM

CAT POWER STÖPER OM LÅTAR TILL SINA EGNA. Cat Power är amerikanska singer/songwritern Chan Marshalls artistnamn. På Jukebox [Matador/Playground] har hon just som titeln antyder skapat sig en favoritsamling med låtar, alltifrån Billie Holiday och Janis Joplin till James Brown och Nick Cave. Power gör dem på sitt eget vis, långt ifrån originalen. Öppningsnumret, Frank Sinatras flaggskepp New York, New York, blir till exempel i hennes händer en såsig blues. Powers musik är tilltalande släpig i kombination med minimalistisk och klar skärpa och hennes så lugnande röst. Alla alster genomgår inspirerande och smakfulla förvandlingar. En ny låt får också plats bland alla covers, Song To Bobby dedikerad, ja, just det, Bob Dylan. FRIDA ROSENSTRÖM

JAZZGIGANTERNAS FLÖDE SINAR ALDRIG. e.s.t (Esbjörn Svensson Trio) är numera världsartister som varvat skiva med turnéer ett bra tag nu. Live in Hamburg [act/Bonnier Amigo] är ett avtryck från en av deras (utsålda) livekonserter för lite över ett år sedan. Gruppen har själva beskrivit att de aldrig bestämmer vad de ska spela innan en konsert utan ser varje spelning som en enda lång improvisation där vem som helst kan ta några toner eller börja på en låt som kan leda dem var som helst. Detta märks tydligt på albumet där musiken praktiskt taget känns leva sitt eget liv och trion följer efter. Flödet sinar aldrig. FRIDA ROSENSTRÖM

Kommentarer (0)