Kent. En näst intill industriell kyla, men Kents väsen finns kvar.

NYA SKIVOR:

Miss Lis popcirkus

- och Kent överraskar

LEKFULLT LYCKOPILLER MED MISS LI. Få svenska artister är lika produktiva som Borlänge-bördiga Linda Carlssons alterego Miss Li. Songs Of A Ragdoll [National/Bonnier Amigo] är hennes tredje skivsläpp inom loppet av ett år. Albumet kickar igång med hetsig umpa-umpa-takt från första början när Miss Li bjuder in till varité. Det doftar klezmer, ska, Emir Kusturica och Bugsy Malone om vartannat. Ljudbilden byggs upp av saxofon, dragspel, trumpet, banjo, klarinett, gitarr, trombon, piano och handklapp, oftast i form av drivande basgångar med snirkliga trumpeter eller annat blås ovanpå. Helheten blir lekfull och lättsam. "Det görs så mycket deppig musik hela tiden, jag vill vända saker till något positivt", har Miss Li förklarat själv. Och i denna uppspelta, stompiga popcirkus är det svårt att inte bli annat än glad.

STORSLAGEN DEBUT I DET LILLA FORMATET. Anna Järvinen känns igen från Granada (kanske mest kända för den breda allmänheten för sin musik i reklam för antimobbningsorganisationen Friends). Jag fick feeling [Häpna] är hennes solodebut och enligt Anna en sammanfattning av alla viktiga intryck i hennes liv. Skivan är en självbiografisk resa med utgångspunkt i att hon som sexåring flyttade från Sverige till Finland. I låtarna behandlas människor och musik som passerat genom hennes liv och en längtan och saknad efter hennes ursprungsland. Albumet spelades in i Göteborg med uppbackning av bland andra Björn Olsson och Dungen. Anna använder inga stora gester, men har hela tiden fingertoppskänsla för det hon gör. Anslaget är lågmält och försiktigt med oerhört fina texter och små melodier - en storslagen debut i det lilla formatet.

MER SPÄNNANDE ÄN PÅ LÄNGE, KENT! Kent är tillbaka med sitt sjunde album i ordningen. Sedan sist har tre av bandmedlemmarna blivit småbarnsföräldrar och gitarristen Harri Mänty hunnit hoppa av. Tillbaka till samtiden [rca/Sony bmg] är en nytändning efter de senaste trevande albumen - och samtidigt fullt av allvar. Inledande "Elefanter" slår an tonen för albumet som visar upp ett Kent som inte bara manglar på utan väljer att experimentera. Gitarrerna har tonats ner till förmån för ett kallare sound med elektronisk bakgrund, syntar i fokus, och pulserande ljudmattor. Bland suggestiva stämningar och en näst intill industriell kyla finns fortfarande Kents väsen tydligt kvar. Texterna bär ofta ett stråk av svärta, det handlar om bitterhet, om tider som gått. Albumet slår inte ut de tidiga skivorna och saknar riktigt starka melodier, men känns samtidigt mer spännande än på länge. Störst är bandet denna gång i finstämda balladen "Columbus" och redan bekanta "Ingenting" på klassiskt Kent-manér.

MUSIK ENLIGT JANTELAGENS PÅBUD. Ett särskilt mönster tycks upprepa sig gällande svenska debutalbum, särskilt inom ramen för lågmäld populärmusik: tonen är influerad av valfri radiovänlig amerikansk förebild och förpackad i nordisk, fläckfri produktionsmiljö. Kompetens är ett hedersord - risktagande förbjudet. Ludvig Svartholm befinner sig i detta landskap. En värld där jantelagen går före allt annat, där Tom Waits är djävulen betraktad. My Heart's Eyes [BD Pop] är följaktligen ett album i mängden. Inte på något sätt olyssningsbart - bara särdeles hög igenkänningsfaktor.

INSPIRERAD LEGENDAR OM VÄRLDSLÄGET Att förbli intressant trots fyrtio års musicerande tillhör ovanligheterna. Men då är det också Joni Mitchell vi talar om - den legendariska, kanadensiska sångerskan och konstnären. Shine [Universal] är första livstecknet på fem år och inspirationen måste ha flödat; hur är det annars möjligt att beskriva något som innehåller så pass skiftande stilar som jazz, synth, pop och instrumentalt? Mitchell sjunger karaktäristiskt avslappnat om tillståndet i världen - och den bitvis vassa sociala kritiken i kombination med det mångfascetterade, lugna, atmosfäriska ljudlandskapet, skapar en tilltalande dynamisk effekt.

Kommentarer (0)