Destruktiv nerv
lyfter historien

Alltid redo att dö för mitt barn
Joanna Rubin Dranger
[Albert Bonniers förlag ]

Fröken Livrädd (eller är det fröken Märkvärdig?) skaffar barn! Det inre mörkret, som var definierande egenskap för Joanna Rubin Drangers delvis självbiografiska alter egos, har bytts ut mot ett löfte om moderlig lycka. Inte en enda sekund tillåts man emellertid betvivla att det självutplånande karaktärsdraget skulle tonas ned - redan titeln avslöjar att det inte i första hand är fråga om någon nyfunnen livsglädje: Alltid redo att dö för mitt barn.

DET ÄR OFTA DENNA destruktiva nerv som lyfter boken ur mammalitteraturträsket, för även om Rubin Dranger ibland viftar med en del illa dolda genuspekpinnar, blir det sällan enerverande. Det är såklart svårt, tragiskt nog, att bli tagen på intellektuellt allvar om man bara bekänner sin livsglädje, särskilt om den stammar ur något så naturanstruket hormonellt kvinnligt som babylycka, men Rubin Dranger klarar sig med den äran.

MED UTGÅNGSPUNKT i kontrasten mellan Frökens gamla inre mörker och hennes nya ljusa livssyn, gestaltad i episoden Moders Olycka, gör Rubin Dranger det hon gör bäst: tecknar ett medryckande mångfacetterat karaktärsporträtt. Även i all denna livsglädje blir det alltså ironiskt nog ångesten som är urgrund till den största behållningen. Många av poängerna är i och för sig enkla, men nästan alltid (är alla svenskar förskräckliga antisemiter?) väldigt träffsäkra.

DÄRMED INTE SAGT att detta skulle vara fråga om någon simpel historia. Det finns gott om djup och mat för tanken, kanske det bästa exemplet är omslagets gråtande mammut: Var är barnet? Varför gråter den lyckliga mamman? Jag har inte lyckats dechiffrera denna symobl, men jag vet en sak: Det här är en mammut som inte skulle dö ut även om det inte funnes några papputar.

LARS-DANIEL ÖHMAN

Kommentarer (0)