Namn: Sofia Thrane. Ålder: 22. Pluggar: Juridik.

K R Ö N I K A:
S O F I A  T H R A N E

Ett tacktal
till slut...

Du hade varit borta ett tag när jag blev varse om det långa norrländska vintermörkret. Sen kom du tillbaka, intensiv och brutal som en käftsmäll. Tack för det! skriver Sofia Thrane.

Tack ska du ha, gamle vän. Kul att se dig. Det var längesen sist, och känslorna är alltid lite dubbla när jag återser dig. Det är som om det vore igår, samtidigt som jag måste medge att du av och till känts väldigt avlägsen.

Du lämnade mig hastigt i höstas. Lite i sticket skulle jag vilja påstå. Jag behövde dig som bäst under flytten 93,5 mil norrut, till det kala, grågröna rummet hos tanten vars katter kissade i min säng. Jag hade behövt ha dig kvar mitt i virrvarret av nya människor, gator, pubar, termer, salar och böcker.

MEN JAG VICK VIDARE. Löven gulnade och föll i älven. Tack för att du drog dig tillbaka. Jag föll in i sånt som kallas scheman, rutiner, traditioner. Jag började ägna mig åt fenomen som sittningar, onsdagsöl, turneringar, temaveckor, kaffe i groteska mängder och cyklande. Det eviga cyklandet.

Du hade varit borta ett tag när jag blev varse om det långa norrländska vintermörkret. Om hur jullovet liksom bara försvinner i bävan inför januaritentan. Om hur man pulsar runt i en triangel: unversitetet-iksu-hem-iksu-universitetetet-hem, med avstickare då och då till NH eller Ica. Om hur cykelhjulen harvar i snödrivorna.

JUST DÅ TRODDE JAG NOG att du deserterat för gott. I februari glömde jag bort dig. Tack för att du lät mig vara. Jag flyttade bort från tanten. Tack för att du lät mig bränna näsan i vårvintersolen vid Nydalasjön och fick mig att inse att snö som går att skida på mer än enstaka veckor om året bör hyllas. Rejält.

För ett par månader sedan förnam jag dig. Löpbanden stod plötsligt tomma på iksu och de skavande långkalsongerna lades på hyllan. Du dök inte upp, trots att jag hörde av en vän att du befann dig söderut. En besvikelse, men jag hade travar av kurslitteratur och skrattande vänner att bida min tid tillsammans med.

MEN SÅ KOM DU, TILL SLUT. Tack för det. Som en käftsmäll visserligen, intensiv och brutal. Ja, som en ångvält ungefär, grön och varm. Men det är väl lite sån du är. Tack sköna sommar, för att du kom som det feta beviset för att jag, till min egen stora förvåning, genomlevt och lyckats med ett helt års universitetsstudier.    

SOFIA THRANE

Kommentarer (0)