Namn: Sofia Thrane. Ålder: 21. Pluggar: Juridik.

K R Ö N I K A:
S O F I A  T H R A N E

Allt är som förr
– fast ändå inte

Det är inte jag som är här ikväll. Det är en krystad kvarlämning från svunna år, fast med ny frisyr, tänker Sofia Thrane under en hemvändarkväll på Stadshotellet.

Det är juldag och hemvändarkväll på Stadshotellet. Alla stadens förlorade döttrar och söner som flytt land och rike återvänder hem denna afton för att återförenas, kramas, skåla och dansa i natten.

Lokalpressen är på plats. Det minst sagt maxade dansgolvet förevigas på bild, och en handfull muntra snubbar av den ymniga massan intervjuas. "Det här är det bästa med hela julen" bekänner en av dem öppenhjärtigt. Stämningen beskrivs som "fartfylld och gemytlig på samma gång". Och lokalpressen traskar hem.

OCH VISST ÄR DET GEMYTLIGT. Jag omkramas av folk som aldrig förr. De skrattar, nyper i min skjorta och frågar mig artiga frågor. Men jag berättar inte vad jag sysslar med nu för tiden, jag orkar inte så jag säger "skål!". Varför krångla till det.

Det luktar svettiga trikåer, White Russian och lite, lite Janssons frestelse. Jag försöker köpa en öl i 45 minuter. Men det gör inget att jag får vänta. Bredvid mig står min bästis från lågstadiet. Det är skönt att musiken är så hög. Då hörs det inte att vi inte har någonting att säga varandra.

OCH VISST ÄR DET FARTFYLLT. Vi dansar som dårar, hopklibbade med varandra i en stor glödande gemenskap och allt är som förr. Nästan i alla fall. Vi dansar och dansar, trots att dj:n av någon märklig anledning väljer att spela "sommartider" och "leende guldbruna ögon". Somliga dansar in i gamla flammors famnar, andra famlar i mörkret.

Det är varmt och så trångt att jag fastnar med näsan i ett okänt öra. Jag undrar en sekund om alla tänker som jag: Vad gör jag här? Egentligen? I nästkommande ögonblick slår det mig att det inte är jag som är här ikväll. Det är en krystad kvarlämning från svunna år, fast med ny frisyr.

MIN GAMLA MATTELÄRARE KNACKAR mig på axeln och vill bjuda på bärs. Jag avböjer, vänligen men bestämt. Någon gråter i ett hörn. Det är dags att gå hem. Jag slår följe med snöfallet.   

SOFIA THRANE