K R Ö N I K A: 
H A N N A  M Ä K I T A L O

Fördömt försök
att leva i lögn

Sakta slipade oärligheten bort den jag egentligen var. Och till slut blev jag tvungen att återigen byta sida, skriver Hanna Mäkitalo efter ett besök i lögnens osköna värld.

Ärlighet. Den finns inom oss alla som ett moraliskt rättesnöre. ”Sträva efter ärlighet och du ska finna lyckan” Så enkelt det verkar. Ja ärlighet är sannerligen en dygd. Men lever vi efter den?

Ärlighet var mitt paradigm. Tills en rad händelser fick mig att trotsa min benägenhet till ständigt sanningssägande. Min uppriktighet blev till en naivitet för vargar att sätta tänderna i. I stället för att lyckas förlorade jag allt jag kunde ha fått. Om jag i stället varit oärlig.

DET FICK MIG ATT TÄNKA OM. Varade ärligheten verkligen längst? Bestämde mig för att gå över till den andra sidan. Inte vara så attans blåögd. Ville testa att se världen med en lurendrejares ögon. Såsom världen verkade se mig. Så gav jag mig ut, stärkt av min nya egenskap.

–Tycker du att jag blivit tjock? frågar en väninna.

– Nej tvärtom! ljjuger jag

– Du har aldrig sett bättre ut!

Min blick är spänt fokuserad på hennes. Såsom ju blicken är vid lögn.

ATT ÖGONEN SKULLE FLACKA  fram och tillbaka är en myt. Vi människor är så rutinerade lögnare att vi vet att folk läser våra subtila ljugarsignaler. Därför gör vi motsatsen. Behåller ögonkontakten. Väninnans nya bilringar skymtar i periferin. Vi dricker rött och har djupa samtal den kvällen, hon öppnar sig för mig. Jag för henne. Åtnjuter den vita lögnens söta eftersmak.

– Älskar du mig? undrar den känslosamma pojkvännen.

– Visst älskar jag dig, svarar jag med bluff i blick.Utan att veta vad älska innebär.

Egentligen funderar jag på att göra slut. Men vi kramas, går på bio och månskenspromenad.

SÅ ENKELT LIVET BLEV MED LÖGNEN. Jag åkte slalom i den sociala sfären. Fick fler vänner, blev öppen, snabbtänkt och vitsig. Fick ett jobb tack vare egenskaper jag inte ägde.

Men en pockande känsla ville inte avlägsna sig. Den knackade på inombords. Min självbild blev outhärdlig och jag kände min moraliska kärna sakta gasas ihjäl i osanningarnas kammare.

De nya vännerna visade sig vara ytliga lismande bekanta. Mina rappa svar missuppfattades allt oftare som självupptagna sarkasmer, min åtråvärda självdistans blev till arrogans. Det nya jobbet sög musten ur mig. Pojkvännens kärlek vändes till förakt.

SAKTA SLIPADE OÄRLIGHETEN BORT den jag egentligen var. Och till slut blev jag tvungen att återigen byta sida. Trots att det betydde ett steg ut ur bekvämlighetszonen fick jag med sanningen som vägvisare sakta min självaktning tillbaka.

Aldrig mer ska jag förvränga för att inte såra, aldrig mer ska ljuga om icke existerande förmågor. Vill de inte ha mig är de inte värda mig. Så enkel är ärligheten.

  HANNA MÄKITALO

Kommentarer (0)