Namn: Sofia Thrane. Ålder: 21. Pluggar: Juridik.

K R Ö N I K A:
S O F I A  T H R A N E

Arlanda mer än
mitt andra hem

När Sofia Thrane, stammis på flygplatsen, strövar mellan terminalerna känns det alltid som att hon äger stället lite mer än alla andra.

En vän till mig brukar säga att om hon befinner sig på ett ställe i mer än en timme, så tror hon till slut att hon bor där. Jag vet precis vad hon pratar om. När man som jag härstammar från de sydligare delarna av Svea Rike, är det många och långa resor från och tillbaks till Umeå som är melodin när släkt och vänner ska besökas.

DET KÄNNS VÄL EN SMULA ONÖDIGT att räkna på hur mycket tid som faktiskt spenderas vid översnöade busskurer, i kvalmiga tågkupéer och på överbefolkade flygplatser. Men det är utan tvekan en hel del, och det är sällan man klarar sig undan förseningar, krångel och bök.

Jag befinner mig således lite för ofta, lite för länge på Arlanda flygplats. Varje gång jag stegar in genom flygplatsens glasdörrar tror jag att jag bor här. Jag kan rutinerna och jag vet vart jag ska gå. Jag vet var det bästa kaffet finns, jag vet precis hur det luktar i hörnet där man lämnar specialbagage och jag är snudd på tjenis med den korta killen i kiosken mitt emot fotbollspuben. Jag har till och med en favorittoalett. Vid gate 32 ligger den.

DET HÄNDER OFTA LITE SPÄNNANDE saker när jag är på Arlanda. En gång blev mitt resesällskap berövad sin väska från en vimsig pitebo, en annan gång hamnade jag mitt emellan ett par, som var mitt uppe i en hetsig skilsmässodebatt, och senast blev jag stoppad och visiterad i säkerhetskontrollen på grund av det slickepott-set mormor hade skickat med i min väska.

Hur som helst. Av någon anledning trivs jag bra bland avgångstavlor, rullband och incheckningsdiskar. När jag strövar mellan terminalerna känns det alltid som att jag äger stället lite mer än alla andra. Som att jag har lite mer rätt till att vara här än vad övriga resenärer har.

EN PSYKOANALYS AV DET HÄR SMÅTT KOMISKA  beteendet skulle antagligen leda till någon form utav teori kring människans behov av att febrilt skapa trygghet omkring sig i alla situationer. Och miljöaspekten i att man numera, utan att för den delen vara affärsman, kan vara stammis på en flygplats vill jag inte ens tänka på.

Så det gör jag inte, utan jag slår mig ner vid fönsterplatsen på Waynes Coffee (det är nämligen där de mest bekväma fåtöljerna finns) mellan terminal 3 och 4 och tittar ut på flygfältets blinkande lampor. På plan som lättar och landar i mörkret, och tänker att visst är det lite fint ändå. När man hittar hem. Även om det råkar vara till Arlanda.   

SOFIA THRANE

Kommentarer (0)