Namn: Sofia Thrane. Pluggar: Juridik.

K R Ö N I K A:
S O F I A  T H R A N E

Om 40 år är jag en
riktig kameleont

Lagom till pensionen kommer jag att kunna disputera i konsten att passa in. Det skriver Vertex nya krönikör Sofia Thrane, som funderar på hur fenomenet egentligen ska tolkas.

När jag var 15 tillbringade jag sommaren på ett konfirmationsläger djupt inne i den värmländska skogen. Den sommaren var jag en ganska tuff tjej. Jag visade framfötterna på fotbollsplanen, ägnade mig åt lagom okristliga hyss och slängde mig med en värmländska bredare än Bengt Alsterlinds.

Framåt hösten var jag mer eller mindre jag igen. Tillbaks i min högstadieklass där man gjorde bäst i att ha likadana jeans som de andra och allra helst bara hålla käften, jämt. Så det gjorde jag. Det är ju smidigast så.

FÖR ETT HALVÅR SEDAN garvade jag som utomstående gott åt bekanta som jag ansåg lite oklädsamt hade snöat in sig på sin universitetsutbildning; grävt ner sig i dess träsk av termer, teorier och tillhörande lama skämt.

Nu, när jag sedan fyra månader tillbaka själv sällar mig till dessa akademiska mumrikar som roar sig med att diskutera och snustorrt raljera inom sitt specialområde, förvånas jag över hur fort det gick att anpassa sig. Hur snabbt jag ömsade skinn och smalt in studentströmmen.

DET GÅR SOM OFTAST OFATTBART FORT att anpassa sig. Under min höst som utarbetad servitris i Stockholm blev jag på nolltid en mästare på att överlista gröna linjens tidsschema, och ränna över regnvåt kullersten med andan i halsen.

När jag istället, under en annan period, svabbade golv på en fjällstation i det jämtländska sylmassivet, fnissade jag åt de stackars, stressade stadsborna som blev så ängsliga när snömassorna satte krokben för deras väl utarbetade planer. Jag var just där och då en bekymmersfri säsongsarbetare. Jäkt och planering bekom mig inte.

JAG SER MIG SJÄLV KASTAS OMKRING i otaliga nya situationer, och i trilliontals olika sammanhang de kommande 40-50 åren. Jag kommer att prövas och omprövas igen och igen. Jag kommer att behöva inordna, förbättra och omvärdera mig själv, både privat och i karriären en herrans massa gånger. Lagom till pensionen kommer jag att kunna disputera i konsten att passa in.

Betyder det här att jag sakta kommer att utvecklas till en listig kappvändare med urvattnad karaktär?

ELLER BÖR MAN SNARARE SE DET som att jag med hjälp av min expanderande livserfarenhet lär mig att fiffigt transformera mig efter behov? Jag antar att denna ständiga anpassning bara ett sätt för oss att överleva, men leder den inte till att vi kanske tappar oss själva litegrann på vägen?

Om 40 år kommer jag att vara en fullfjädrad kameleont. På gott och på ont.  

SOFIA THRANE

Kommentarer (0)