Menyalternativ lyssna på vertex taltidning

Skamligt att studerande

föräldrar får stå åt sidan

Att som Umeå universitet tydligt förespråka idrottande, men inte föräldraskap, det är en väldigt märklig värdering. Det skriver psykologstudenterna Ingela Aronsson och Johanna Melin.

Häromdagen läste vi en artikel i Studentliv om en elitidrottare som precis börjat på psykologprogrammet i Umeå. Hon berättar att valet var enkelt då Umeå universitet erbjuder en mycket förmånlig policy för elitidrottare och beskriver att psykologiska institutionen varit mycket tillmötesgående. Som studenter på psykologprogrammet i Umeå blev vi givetvis glada å hennes vägnar, men samtidigt förvånade då institutionen i föräldrafrågor inte alls upplevts vara tillmötesgående.

VI SKULLE DÄRFÖR vilja jämföra hur Umeå universitet ser på föräldraskapet kontra elitidrottskap. Elitidrottare erbjuds till exempel anpassad studiegång och flexibla tentamensdatum. Som blivande förälder får man å andra sidan veta att graviditet och föräldraskap inte är något handikapp och att man inte har annat att göra än att anpassa sig efter de riktlinjer som gäller alla andra. Visst finns det argument för hur skilda dessa två saker är, men på ett filosofiskt och moraliskt plan tycker vi inte att de är det. Att som universitet tydligt förespråka idrottande, men inte föräldraskap, det är en väldigt märklig värdering.

UPPSALA UNIVERSITET har redan antagit en föräldrapolicy och Stockholm och Lund är på gång att formulera en. De verkar ha förstått att ett universitet har ett tydligt ansvar om föräldraskapet inte ska bli fördröjt till den grad att det kanske blir för sent! Medelåldern på studerande vid grundutbildning på Umeå Universitet år 2007 var 29,9 år. Medelåldern på kvinnor som får sitt första barn ligger runt 29 år och män ca 31 år (scb 2004). Med största sannolikhet är det alltså många studenter som befinner sig i ett läge där det är aktuellt att skaffa barn. Ändå har inte Umeå universitet på något sätt anpassat sig för att man ska kunna hjälpa dem.

DEN ENDA MÖJLIGHET som finns är att ta ett studieuppehåll, som oftast måste vara minst en termin. Detta leder inte bara till en fördröjning av examen, utan även till en möjlig försämrad studiemiljö, då man på detta sätt tvingas byta kurskamrater. Det finns många studenter som vill fortsätta studera när de fått barn, utan att tvingas till långa studieuppehåll. Vår ståndpunkt är att elitidrottare ska hjälpas. Men att föräldrar får stå åt sidan, det är skamligt!

BARA GENOM ATT PRATA runt med våra vänner och bekanta har vi fått höra förskräckliga saker från diverse institutioner där mammor fördömts för att papporna är hemma med barnet/en, ovilja att skaffa fram skötbord och ett bemötande som faktiskt klassas som särbehandling om det skulle anmälas. På vår egen institution kan man tro att det skulle vara bättre, vi som ska lära oss en hel del om barns utveckling och människors livsvillkor. Men detta är inte vår personliga upplevelse. Det bemötande som vi sett tyder istället på att vi studenter är trotsiga barn som måste lära oss rättvisa och alla får lika mycket godis-principen. Behov av minsta lilla slag, grundat i att man ska bli förälder, slås ned med argument att alla ska behandlas lika, till föräldrar tar man ingen speciell hänsyn. Om samma argument användes mot en dyslektiker eller någon med hörselskada, så tror vi att alla förstår att det är ett totalt feltramp. Men att bli förälder ses från universitetets sida som något självvalt, som man därför inte kan få dispens för. Är då inte elitidrottande självvalt?

VI SKULLE VILJA FRÅGA våra studentkamrater där ute: kan man tänka sig att de flesta av oss faktiskt tycker att det skulle vara en mer berikande inlärningsmiljö med föräldrar närvarande? Och att vissa av oss kanske trycker tillbaka tankar på barn för att vi tror att det inte skulle gå?

VI ÖNSKAR MED DENNA insändare få Umeå universitet att fundera över de värderingar de bygger sin verksamhet på. Att erbjuda flexibilitet i utbildningen för att få vardagen att gå ihop för elitidrottare, men inte för föräldrar, skickar klara signaler om vad som värderas högst. Enligt oss handlar det om att man inte vill vara flexibel, snarare än att man inte kan.