Menyalternativ lyssna på vertex taltidning

Ett välkommet förslag!

Hinze lyfter två argument i sin möjliga motivation av statens nuvarande ”prislappsskillnad”. Prislappsskillnaden avser hur mycket staten avsätter för olika universitetsstudenter, 20 000 för en humanist respektive 50 000 för en tekniker. Det första argumentet lyder, ”En som studerar till ingenjör behöver mer apparater och verktyg och maskiner än en humanist.”

Detta är något jag är beredd att hålla med Hinze om, men jag förstår emellertid inte hur detta motiverar mindre medelanslag till humaniststudenter. Faktum är att utbildningen i humanistiska ämnen inte sällan fodrar långa diskussioner mellan lärare och elever.

I och med det ansträngda ekonomiska klimatet som råder på humanistiska fakulteten dras det in på dessa timmar, med katastrofala konsekvenser för utbildningskvalitén som följd.

Den handelsstuderande Hinze bör inte ha svårt att förstå vanskligheten med att på detta sätt jämföra hårt respektive mjukt kapitals vikt och rätt till medel. Blotta faktumet att interaktionen och diskussionen är mindre konkreta än teknisk apparatur säger inte att utbildningar som fodrar teknisk apparatur bör gynnas finansiellt. Samma relation mellan medel och kvalitet gäller för både ”hårda” respektive ”mjuka” studier.

DET MEST STÖTANDE med Hinzes försök att försvara skillnaderna är emellertid hans andra argument, vilket åberopar arbetsmarknadens oåterkalleliga vikt. Han ger uttryck för strömningar tillhörande det alltmer utarmade universitetet. Universitetens ständiga utveckling mot att bli kunskapsfabriker knäsittandes på arbetsmarknaden, på så sätt att arbetsmarknaden avgör vad som är relevant kunskap och kompetens.

Det vore befängt av mig att hävda att universitetet bör vara helt fristående från arbetsmarknaden, men att kontakten med arbetsmarknaden skulle vara universitetens enda och viktigaste roll är en fatal förenkling. Det jag vill belysa är att universiteten har en annan, långt mycket viktigare roll. En roll som Hinze glömmer bort, den att diskutera och kritisera normer, värden, värdeförhållanden och synen på individen.

Studier kring samhällets mitt, eller som Elisabeth Rynell så träffsäkert benämner det i artikeln ”Universitetets avhumanisering” i tidskriften Provins (nr. 4/2007):

"...den forskning som ägnar sig åt individen, subjektet, den enskilda, den ”ensamma människan – som vandrar ensam” – detta gåtfulla x som blir utbränd, drabbas av panikångest, blir frälst.. detta x är det som litteratur, filosofi, litteraturvetenskap och andra humanistiska discipliner smyger som jägare kring och emellanåt kommer mycket nära."

DET FRIA TÄNKANDET är universitetets mest oåterkalleliga roll i samhället. Ett universitet som inte värderar de kulturbärande och kritiska studierna missar sin oerhört viktiga demokrati- och kritikfrämjande agenda. En utjämning av ”prislapparna” är ett mycket viktigt och välkommet förslag.